vi som skrattade nyss

Kan inte sova. Tänkte försöka skriva vad jag känner, men inser att jag inte riktigt vet längre. Jag som alltid själv brukar veta på något vis och ha ett mål typ, även om de kan vara svårt att förklara för andra. Så brukar jag veta själv ju. Kan försöka klura ut vad som försigår uppe i mitt huvud. Skulle inte beskriva det som förvirrad, mer tom. Ifall de är en sorts uppgivenhet, hopp iform av lugn eller bifall till hur allt blivit är jag inte heller säker på. Spenderar större delarna av dagarna med att halvsova och drömma minnen i en absurd blandning av skräck. Gråter inte längre, alls faktis. Försökte idag genom att kolla på sorgliga filmer och lyssna på sentimental musik. De gick inte, skönt fast smått obehagligt. Har som spenderat halva mitt liv med att grina som ett spädbarn så justnu är det som att vara i en annan människas kropp. Äsh. Börjar dra mig undan, inte för att jag vill eller måste... de är inte ett val. Har bara blivit så. Har egentligen problem med att vara ensam, då blir alltid så tätt inpå och de blir svårt att ignorera problem. Men nu på något vis är det som att jag måste. Jag har haft alla dedär sakerna som stod på mina listor för flera år sen, de jag trodde var receptet på lycka. Men de fungerade inte så jag kan inte annat än börja om. Ska ge migsjälv 2 månader, att bara finnas där för mig. Ingen annan. Kom nämligen på migsjälv med att säga saker jag inte alls följer själv. Jag är den enda jag kan förlita mig på och den enda jag måste spendera hela mitt liv med. Så tror de är dags att jag lär känna denhär Ida som faktis är väldigt mycket främling för mig. Jag älskar mina närmsta och skulle göra allt för dem, även om de skadade migsjälv. De finns tillochmed människor jag bara träffar mer sällan om bara några enstaka gånger som jag skulle finnas där för nästan oavsett, bara för att de gjort ett så bra intryck och bra människor gör mig lycklig. Men de är kanske där de hela gått lite fel, för jag har glömt mig, min närmsta. Nu blev de massvis med babbel och kommer troligtvis radera dehär imorgon, men ska försöka att inte göra de. För även om de inte är perfekt skrivet eller en genomtänkt text så är de ju... jag. Jag är oundviklig, finns alltid där, hur förjävligt de än känns ibland. Lika bra att jag vänjer mig. Godnatt.